Statsministern och andra politiker upprepar hela tiden att Sverige och alla kommuner måste ”ta sitt ansvar” när det gäller flyktingmottagande. Vilket är detta ansvar? Hur långt sträcker det sig?
Det kommer nu mer än 1 000 nya asylsökande per dag. Hur många klarar vi? Någonstans måste det finnas en gräns.
Sverige är ett rikt land, därför har vi en lång tradition vad gäller bistånd, 1 procent av BNI. Detta räcker inte långt med hänsyn till alla i världen som har stora behov av bistånd. Har vi varit snåla och hjärtlösa med 1 procent av BNI? Borde vi ha skänkt 2, 5 eller 10 procent? Vi ligger högt internationellt sett med 1 procent.
Trots att Sverige är ett rikt land så räcker inte pengarna till allt. Personalen på vårdhemmen räcker inte så att alla gamla får tid till en pratstund eller att komma utomhus varje dag. Maten är inte alltid den bästa. Samma inom sjukvården. Brist på vårdplatser, patienter får ligga i korridorer och duschrum. Man får neka patienter den dyraste medicinen och de dyraste operationerna, speciellt för de som är lite äldre. Samma i skolan vad gäller lärartäthet och andra resurser. Det finns helt enkelt en gräns för allt med koppling till en budget. Lyxfällan rekommenderas att se för de som inte förstår det här.
Och så kommer vi till flyktingfrågan. Här är det gränslöst. Hur många vi kan ta emot får inte ifrågasättas, inte ens diskuteras. Alla som har asylskäl får stanna, säger statsministern. Helt oavsett hur många som kommer? Vad kostar detta? Vad innebär detta för skatter, statsskuld och påverkan på välfärden för de som redan bor i landet?
Nu måste vi börja diskutera volymer och prioritering i flyktingfrågan, precis som vi sedan länge gjort när det gäller behov av vård, skola och omsorg för de som är födda i landet. Sverige kan inte ensamt ta ett så stort ansvar utan hänsyn till kostnader och påverkan på välfärden. Vi måste sätta en gräns, över den gränsen så får andra länder ta ansvar. Sverige kan inte rädda hela världen och Sverige måste också ta hand om de egna medborgarna.
Orolig svensk