För oss som har funktionshinder finns teoretisk möjlighet att åka på intensivrehabilitering, där man tränar intensivt i 2 – 4 veckor på en anläggning speciellt anpassad för ändamålet.
Med teoretisk möjlighet menar jag att man får ansöka om sådan rehab-resa och hamnar då i en kö som närmast kan liknas vid kamelhjorden som ska igenom nålsögat.
Chansen att ”vinna på landstingets rehablotteri” är ungefär lika stor som att vinna på Lotto, troligen delvis beroende på att landstinget inte har tillräckliga resurer för detta. Många som får avslag på sin ansökan får höra att de ska försöka ansöka om bidrag från stiftelser och fonder. Den myten vill jag med bestämdhet avrätta, eftersom jag just har gått igenom de cirka 9 000 olika fonder och stiftelser som finns i Sverige. Av 9 000 var det fyra som gav bidrag till rehabresor och av dessa fyra krävde två att den som ska få bidrag ska vara en ”yngling från XX socken” vanligtvis ett geografiskt begrepp som inte finns i dag och som kräver en smärre utredning för att kunna jämföras med dagens kommuner och landsting.
Dessutom skulle dessa ynglingar helst vara prästbarn och aldrig höras svära. Personligen betvivlar jag starkt att det går att uppbringa någon sådan yngling och än mindre troligt är det att vederbörande i så fall behöver en rehabresa.