En reflektion med anledning av Lillemets och Nordins inlägg om kärnkraften (Debatt 11/3). År 2011 beslutade Tyskland att fasa ut kärnkraften, vilket från vissa håll har framhållits som ett föredöme för världen. Björn Lomberg, adjungerad professor, påvisar i en artikel i SvD (9/3) konsekvenserna.
Tyskland och stora delar av Europa har gjort sig beroende av naturgas från Ryssland, vilket händelserna i Ukraina tydligt visar risken med. Tyskland har medgivit att nästan 7 miljoner hushåll i landet lever i energifattigdom och betalar mer än 10 procent av sin inkomst för energi.
I år beräknas tyska konsumenter subventionera grön energi med ofattbara 209 miljarder kronor utöver den ordinarie elräkningen och man har sedan år 2000 betalat 965 miljarder kronor i subvention av förnyelsebar energi.
Kontentan är att Tysklands energipolitik är ett enormt dyrbart sätt att åstadkomma nästan ingenting. Grön energi kan inte uppfylla Tysklands behov av el, vad gör man när inte solen skiner eller vinden inte blåser, frågar Lomberg. Solpanelerna bidrar med futtiga 0,7 procent av Tysklands elbehov men subventioneras med enorma summor till nästan ingen nytta.
Effekten av solpanelerna på klimatet fördröjer den globala uppvärmningen med 37 timmar vid århundradets slut. För att kompensera för energibortfallet efter kärnkraftbeslutet har Tysklands förbrukning av brunkol stigit till sin högsta nivå sedan 1990 och därmed har koldioxidutsläppen ökat sedan 2011 trots alla subventioner!
Sverige har som vi vet mycket energikrävande industri och en utfasning av kärnkraften innan vi har en ny generation av effektiv förnyelsebar energi, lagringsteknologi och effektiva elnät vore en katastrof för landet.
Om vi kan få ner kostnaderna för grön energi under kostnaden för fossila bränslen kommer alla givetvis att byta. Därför ska pengarna satsas på forskning i stället för subventioner av föråldrad och ineffektiv teknik som solpaneler och vindsnurror.
Vi ska vara glada för att vi har våra säkra kärnkraftverk och att vi inte gjort oss beroende av rysk gas.