Bra skola har alltid varit viktig för landets anseende och därmed också för den politiska makten. Vore det inte för att Sveriges elever klarar sig dåligt i internationell jämförelse så hade vi nog trott att svenska skolan var i alla avseenden bäst.
Men är det så säkert att förklaringen ska sökas i skolan?
En gammal sanning är att 60 procent av elevens resultat beror på föräldrarna. Det har gällt i alla tider, i alla kulturer och i alla skolsystem. Svensk politik har systematiskt försökt eliminera föräldrarnas inflytande genom att tidigt sätta barnen på dagis, förskola med mera. Med motiveringen att det är bäst för barnen.
Men är det sant? Glöm inte att lärarna talar i egen sak!
De flesta med pedagogisk utbildning är själva lärare.
En liten minoritet av forskare på området inlärning står utanför skolan och de har en annan åsikt. Men de forskarna har inga kraftiga megafoner i form av starka fackföreningar.
Små barn behöver inga lärare. En trygg hemmiljö med närvarande föräldrar, syskon och nära släktingar gör barnet harmoniskt och understödjer den naturliga vetgirigheten. Men den miljön kallar feministerna för ”kvinnofälla” och det är fult det!
Att vuxna har olika intressen är allmänt accepterat, men att också barn är olika är ett politiskt ”aja baja”. Därför förväntas alla barn göra samma resultat i samma ålder. De elever som inte når ”målen” stressas, samtidigt som många tröttnar på grund av för låga krav.
Vetgirighet är medfödd och föräldrar har en naturlig instinkt att stimulera den. Succesivt kan lärarna ta över där föräldrarnas kunskaper inte räcker till, men lärarnas insats kan aldrig ersätta föräldrarnas, hur bra de än är.
Skolan måste se varje barn som en individ, oberoende av när och hur det har insupit sina kunskaper. Det kollektivistiska ”en skola för alla” måste bort. Några behöver hjälpas att förstå trivialiteter, andra måste kunna gå vidare med uppgifter som idag tillhör i betydligt högre årskurser.