Nu lobbas det friskt i massmedia om hur fantastiskt det är att jobba efter 67 års ålder. Man plockar fram kändisar som författare, journalister, skådespelare, politiker, professorer, företagsledare och så vidare och det är väl roligt att de tycker det är kul att fortsätta med sina jobb som många också betraktar som en hobby.
Men om syftet är att få industriarbetaren, städerskan, vårdbiträdet, skogsarbetaren, gruvarbetaren, golvläggaren, rörmokaren, långtradarchaffisen, byggnadsarbetaren och så vidare att fortsätta att jobba upp till minst 69 års ålder så tror jag man är fel ute.
Man måste hitta ett pensionssystem som kan kompensera för människor som har fysiskt tunga eller monotona jobb att kunna gå i pension innan man dukar under och inte hinner njuta sitt otium innan liemannen knackar på dörren.
Varför inte ta mitt tidigare förslag att full pension kan kvitteras ut om man förvärvsarbetat minst 42 år. Eftersom lågbetalda yrken oftast befolkas med personer som börjat jobba innan 20-årsåldern och fysiskt lättsammare och mer välbetalda jobb av personer som gått i skola till 26–30-årsåldern, så borde rättvisa skipas. Dessutom ger utbildning intressantare jobb som stimulerar lusten att fortsätta sitt värv tills man tappar lusten när minnet börjar svika.