I Corren fredagen 7 mars finns en artikel om moskébygge i Linköping. Det som framförs andas en obegriplig aningslöshet. Sverige är ett land som kämpat sig till en rationell uppfattning om tillvaron. Det har tagit lång tid och självklart varit kopplat till vetenskapens framsteg. Från slutet av 1600-talet till slutet av 1800-talet utsattes svenska medborgare för en form av förtryck kallat ”husförhör”. Ingmar Hedenius ”Tro och vetande” innebar ett uppbrott från den religiösa tvångströjan. Sedan har vi tillsammans med många andra alltmer befäst den fria tankens resa. Låt mig bara nämna Richard Dawkins (professor i Oxford) och den nyligen bortgångne Christopher Hitchens.
Religionsfrihet kan inte få betyda att den frihet vi tillkämpat oss, skall av rädsla för att kränka och skapa motsättningar, få kasta oss tillbaka i trons träsk.
Vi har hjälpt människor i fysisk nöd men vill inte bli tackade med att tvingas ta tunga steg tillbaka. Vi vill att alla nya här hos oss skall få utvecklas till att tryggt kunna få tänka fritt och utan vidskepelse. Visst kan vi behöva nya mötesplatser där vi tillsammans utan fruktan kan diskutera hur det mänskliga samhället skall se ut. Vi behöver dock inga moskéer.