Jag är en tjej på 23 år som studerar andra året på Linköpings universitet. I bagaget har jag med mig tuffa år genom skolan då jag utifrån min egen förmåga gått in för studierna till 100 procent.
Jag står här idag med 18,7 i snittbetyg, lärarstudent och funderar på om samhället ser mig som en viktig och betydelsefull person som faktiskt ska bli lärare.
Jag ska forma morgondagens medborgare och låta andra människor utvecklas runt omkring mig.
År 2016 är jag klar som grundskolelärare, jag är då 25 år. Jag ska ta på mig ansvaret för cirka 25–30 elever, att låta dem utvecklas och se vad var och en kan i de sju ämnena. Jag ska hitta sätt för dem att förstå, utvecklas i ämnena och även växa som person. Av erfarenhet handlar det även om mycket annat då familjesituationerna ser olika ut idag och för någon är jag säkert mer än bara lärare, kanske den enda vuxna person de känner tillit till.
Jag studerar till lärare för det är något jag brinner för och min högsta önskan är att samhället runt omkring förstår vilket jobb det ligger bakom.
Händer inget inom skolvärlden är jag rädd att de som verkligen ska bli lärare inte blir lärare. Vad kommer hända med vår framtid då?