Åtvidaberg förlorade oväntat 71 invånare 2012, trots att man under flera år legat runt 0. Kommunalrådet låtsas inte se vad som dominerat massmedier under hela 2012. De som övervägt att flytta in har ständigt kunnat läsa om protester mot nerläggning av Långbrottsskolan. Det är naturligt att de valt ett annat alternativ. Andra har förklarat att de tänker flytta om skolan läggs ner. Vi kan således befara att utflyttningen fortsätter, innan det vänder.
Under andra halvåret vände befolkningstalet från väntade +20 till –71. Det sammanfaller med den ”utredning” som bara blev ett ofärdigt flyttförslag, helt utan konsekvensbeskrivning. Samtidigt förbjöds fortsatt utredning av Långbrott.
Artiklar och intervjuer har pekat ut rädslan för all jämställd dialog som majoritetens största fel. Man har vägrat träffa lärare, föräldrar, barn och allmänhet. Man har blundat för den massiva mängden av argument både för Långbrott och mot de omöjliga alternativen. På över ett år har man också självtillräckligt valt att tiga i stället för att ta debatt med den politiska oppositionen.
Åtvidaberg kan åter bli en attraktiv plats att bo på. Kommunen har gott rykte bland företagare. Handeln har vänt och växer i omfattning. Besökare uppskattar närhet till service och berömmer traktens skönhet.
Pendlingen till Linköping ger goda arbetstillfällen. Tåg ger den snabbaste pendlingen, men kommunalrådet tror inte på Tjustbanan. Med politisk vilja kan Åtvid även få lokaltåg. Det får Kinda snart. Efter utflyttningen står tomma lägenheter klara.
Tyvärr kan skolnedläggelsens skada inte göras ogjord annat än om majoriteten inser sitt stora misstag och river upp beslutet. Trots att jag före beslutet visade att en ny Långbrottsskola inom några år blir lönsammare än att flytta, beslöt man ändå att lägga ner skolan.