Den långa kön för vissa operationer är oacceptabel ur flera synvinklar. Men hur ska situationen förbättras? Landstingen måste tillfredsställa alla sorters vård och ekonomin är inte obegränsad.
Dags att erinra om varför landstingen bildades i slutet av 1800-talet. Den medicinska utvecklingen hade då gjort vissa uppgifter för stora för den tidens provinsialläkare, stadsläkare och privatpraktiker. Kommunerna gick samman och bildade landsting för att driva lasarett.
För vissa sjukdomar räckte det inte och därför inrättades ett statligt sjukhus, Karolinska, och som, med rätta, kom att få hög status. Under de ekonomiskt starka åren i mitten av 1900-talet tyckte landstingspolitikerna att ”vi ska inte vara sämre”, och inrättade specialistkliniker också i sina landsting, som då slagits ihop till större enheter.
Resultatet har blivit att landstingen nu är både för stora och för små på samma gång, beroende på vilken hälso- och sjukvård man tänker på. Den patientnära vården på vårdcentralerna fungerar i stort sett bra, även om det finns en hel del att förbättra. Bra fungerar också den vård för vilken landstingen en gång skapades, det vill säga den klassiska lasarettsvården.
Värre är det med högspecialiserad vård, varav canceroperationer är ett exempel. Problemet är bara att det är svårt för våra landstingspolitiker att avskaffa statustänkandet. Både ekonomi och kvalitet kräver en viss minimivolym, och den underskrids i många fall. Av samma skäl behövs också en viss konkurrens så att inte verksamheten stelnar i slentrian.
Kombinationen av volym och konkurrens kräver nytänkande.
Stiftelser är ett bra alternativ. En stiftelse drivs som ett aktiebolag, men ska inte gå med vinst. Den har också flera ägare, varav landsting, stat och EU bör ingå. Den kan (och bör!) också avsätta resurser till forskning.
Fri konkurrens garanterar snabb insats, bästa kvalitet och lägsta pris för den högspecialiserade vården, till exempel canceroperationer.