Behrang Miri, konstnärlig ledare för kulturhuset i vår huvudstad, beslutade först att rensa ut alla Tintin-böcker från ungdomsbiblioteket på grund av dess rasistiska framtoning, men nu får böckerna tack och lov vara kvar. Kanske Pippi med sin svarta negerkung till pappa nu klarar sig, men Stina Wirséns fina bok "Liten Skär och alla små brokiga" ligger ännu risigt till för att ett svart barn har för mycket svärta i ansiktet.
I kulturhusets nya version skall böcker med rasistiska och homofobiska värderingar bort, man skall enligt diskrimineringslagen jobba med antirasism och genus. Om fortsättningen blir att gamla tidsdokument från förr skall rensas ut på våra bibliotek och museum lär det inte bli mycket kvar.
Detta påminner mig om hur vänstern under 70-talet fördömde gamla, mustiga sagor för realistiska, men ack så tråkiga samhällsskildringar. Mina då, små döttrar somnade snabbt av uttråkning när jag tidsenligt läste om "Lotta i Hallonbergen", frånskilda mammor och om hur barn blir till, medan ögonen lyste när deras kloka mormor läste om elddon, svavelstickor och bortbytingar, mer, mer ropade de unisont när klockan närmade sig midnatt.
Var ska gränsen dras och vem/vilka ska få göra det, är en berättigad fråga i denna utrensningstid. Jag tror att Tintins upphovsman mer skildrade dåtidens framställningssätt, utan någon rasistisk avsikt. Vår historia är fylld av förtryck och orättvisor i kulturens, religionens och i alla politiska rörelsers namn. Gamla tidsdokument kan lära oss mycket, uppmärksamhet och kritisk granskning ger betydligt större möjligheter att upptäcka dagens orättvisor, än utrensning som påminner mig om gamla tiders bokbål.