Jag vet inte hur man ska reagera på en sak som hände mig en dag i vecka 27. Jag var hos polisen i sällskap med en god vän, anledningen var att jag behövde ett nytt ID-kort då mitt gamla gick ut i början av februari. Dröjsmålet berodde på en rad omständigheter som jag inte rådde över.
Polisen är ju numera långt ifrån centrum och är man inte bilburen och bor en mil ifrån stan innebär det en rad olika färdsätt. Nu var det så väl att en god vän med bil erbjöd mig skjuts. Väl där var det inte läge för en gammal tant, som dessutom inte hade någon anhörig med sig - en bor i Göteborg, en annan i Umeå. Men det här var tydligen "en nöt att knäcka" och det slogs i pärmar och många frågor ställdes som var helt obegripliga i det här ärendet. Sista frågan var "om jag kände någon polis?". Då var jag så blockerad att jag glömde bort att min närmaste grannes barnbarn är polis och hon känner mig.
Jag har full förståelse för att polisen är rigorös, men kan man inte se skillnad på en gammal tant och en bedragare, frågar jag mig. Någon lösning blev det inte för den här "besvärliga tanten" som hade glatt sig så för att få det här ordnat. Till sist sa jag "nu skiter jag i det här" och gick därifrån. Ett nytt ID-kort får jag ordna på annat sätt.
Så kan det gå