Det verkar som om tiggarnas vara eller inte vara skapar både engagemang och känsloyttringar hos ledande politiker. Nu senast hos Linköpings framstående S-politiker, Kristina Edlund (Corren 8/10).
Hon för fram det inte ovanliga argumentet att tiggare blir utsatta för svartarbete eller prostitution. Utan att ha alla fakta i ärendet så kan jag gissa att de flesta tiggare som jag passerar i vår stad inte platsar i den kategorien.
Förutom detta argument så hoppas Edlund att polisens resurser skall satsas på uppföljning och utvisning av de tiggare som efter tre månader i vårt land inte fått ett ”riktigt” jobb.
Som erfaren politiker har hon säkerligen kollat med polisen vilka resurser som finns tillgängliga för den uppgiften. Min gissning är att polisen prioriterar helt andra områden för att ge trygghet åt medborgarna.
Det finns en risk att politiker som ”fiskar i grumligt vatten" får några medborgare att se sin chans att tala om för dem som sitter och tigger att "nu har du suttit i mer än tre månader och nu skall du åka hem, annars...".
För egen del hoppas jag att mina valda heltidsarvoderade politiker satsar sina resurser på helt andra områden, exempelvis skolan, segregationen i bostadsområden, bättre arbetsmiljö för anställda inom hemtjänsten och att peka på våldet i nära relationer där kvinnor nästan alltid blir utsatta.
Vi behöver inte fler politiker som i sin desperation efter fler röster tror att frågan om tiggeri är den fråga som vänder ett vikande förtroende.
Christer Larsson