Jag tog en kvällspromenad. Tro mig, jag ser inte farligare ut än någon annan karl. På en parkbänk sitter tre tonårstjejer och pratar. När jag närmar mig tystnar de och följer mig nogsamt med blicken tills jag åter är på behörigt avstånd. Lite längre fram parkerar en kvinna sin bil. Hon slänger oroliga blickar åt mitt håll medan hon stressat matar parkeringsautomaten. De sista stegen fram till porten springer hon. Det är inte speciellt trevligt att bli betraktad som potentiell våldtäktsman, men det är mer synd om kvinnorna som lever med denna rädsla.
Det är helt sjukt att så många kvinnors rörelsefrihet behöver begränsas av rädslan för överfall. Risken är visserligen liten, men det räcker med att den finns för att rädslan skall komma. Alla kvinnor på en ort blir offer när en överfallsvåldtäkt sker. Något som lagstiftarna inte gett tillräcklig uppmärksamhet.
Men det räcker inte med att ertappade våldtäktsmän hålls inlåsta. Vi måste åt de underliggande värderingar som skapar våldtäktsmän.
Pornografins ohejdade inflytande i allt yngre åldrar skapar en skev bild av en sexualitet lösryckt från genuin kärlek och omsorg. Det som förr var svåråtkomligt har i dag nästan varenda femteklassare tillgång till i sin egen ficka genom sina smartphones. Digitala filter är ett trubbigt redskap.
En vuxenvärld som själv tar avstånd från pornografi och tydligt signalerar att sex, omsorg och kärlek hör samman har större inflytande. Vårt förhållande till alkohol är ett annat område som har direkt genomslag på hur många kvinnor som blir utsatta.
Vi har ett gemensamt manligt problem om kvinnorna i vår stad inte känner sig trygga. Kvinnor skall inte behöva beväpna sig med pepparspray eller fly in i trappuppgångar för att männen inte håller staden trygg.