I överkäken på den ena sidan har jag en halv tand, som är instabil. Med den törs jag inte tugga, för då finns det risk att den lossnar. På den andra sidan fattas en tand i underkäken. På den sidan kan jag inte tugga för då gör det ont i tandköttet, som blir ömt och irriterat.
Försäkringskassan lämnar inget bidrag till implantat, men däremot skulle jag fått ersättning för en del av tandvårdskostnaden till en bro där tanden saknas.
Nu visade det sig att för att kunna fästa en bro, måste man enligt specialisttandläkare slipa ner två friska tänder (!) och ändå är det osäkert om det håller. Tanken verkar absurd, men bedömningen vidhålls, antingen bro eller inget alls - såvida jag inte betalar hela kostnaden själv.
En implantattand kostar 25 000-30 000 kr eller ännu mer om fastsättningen är komplicerad. Eftersom jag egentligen skulle behöva två, så rör det sig om en kostnad på cirka 60 000 kr. Jag kan inte acceptera att jag måste ta hela mitt sparkapital i anspråk eller låna pengar på banken för att få adekvat tandvård.
Min fråga är: Om man nu godkänner en bro, och jag inte vill låta slipa ner två friska tänder för det, varför kan jag då inte få betala mellanskillnaden själv för den enda vettiga lösningen, som är implantat?
Är det för att jag ska nöja mig med "huggtänderna" och försäkringskassan således slipper att betala någon ersättning över huvud taget?
Enligt min tandläkare kommer inte den nya tandvårdsförsäkringslagen, som förmodligen träder i kraft i juli 2008, ändra något när det gäller implantat.
Välling och soppa är ju också mat, så det får väl duga åt mig.
TANDLÖS KÄRRING