Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”Man ser inte skogen för alla träd”. Något som borde vara tänkvärt för Paul Lindvall, Catharina Rozencrantz och deras kompanjoner i kommunens ledning. Gång efter gång får de försöka springa med vattenspruta och släcka de bränder som blossar upp i kommunen. Allt som oftast är det kopplat till upphandlingarna av den kommunala servicen. Vad som hänt med ”Endast det bästa är gott nog åt folket” som ambition för omsorg och välfärd kan man stilla fråga sig.
Senast nu gäller det maten på förskolor, där portionerna inte räcker till och maten ofta är av undermålig kvalité näringsmässigt. ”Det här kommer självklart rättas till” uttalar sig Lindvall. Liknande var tonen efter sommarens vanvårdskandaler i den privata äldrevården. Medvetet eller inte skjuter man problemens strukturer åt sidan och väljer att endast se vad som händer som enskilda misstag.
Vad som sker är inte annat än villkorslös kapitulation för ”överskottsmål”, ”budgetansvar” eller vad man nu väljer att kalla nedskärningspolitiken.
I stället för att sätta verksamhet och resultat först är det alltid den ekonomiska kalkylen som hamnar i första ledet. Konsekvenserna får de som har oturen att vara barn, äldre, arbetande i det offentliga eller sjuka ta. Samtidigt som vi som land, och region är rikare än vad man kanske tidigare har varit.
Strypsnaran på kommunerna lagd av Göran Perssons kommunala balanskrav och cementerad av Anders Borgs ”finansansvar” förvandlar världens mest jämlika land till ett segregerat slaktbord för de privata bolagen och höga politiker där man fritt kan roffa åt sig.
Ska det bli ändring måste vi se problemen för vad de är, strukturer skapade för att förstöra det gemensamma och gynna egoistiska penningintressen.