Frihet, valfrihet och konkurrens är centrala begrepp i många sammanhang i samhällsbygget idag. Mina barn kan välja skola att gå i, jag kan välja tandläkare och frun kan välja pensionsplaceringar. Även om jag inte är förespråkare av valfrihet i alla lägen kan jag se en poäng med detta i vissa fall.
Det finns dock en sektor som i princip är helt befriad från valfrihet, skattesystemet, undantaget valet av att betala kyrkoskatt eller inte.
Jag, som uppvuxen i en glesbygdskommun men idag boende i Linköpings kommun, skulle mer än gärna se att jag fick välja att en viss del av min skatt skulle gå till min födelsekommun, Övertorneå, och mitt födelselän, Norrbotten. Vi kan likna det vid topplån och bottenlån, det vill säga topp- och bottenskatt. Bottenskatten skulle bidra till den region jag idag lever och verkar i. Toppskatten skulle vara valbar för mig att styra till något jag vill prioritera, något jag värdesätter mycket.
Visst, jag kan se problem med förfarandet, att man vill skatteplanera i någon mening, men som i mitt fall vill jag ge någonting tillbaka till min födelseort för det är ändå den som bekostat och gett mig den plattform jag står på idag. Att min födelsekommun har en högre skatt än min nuvarande hemkommun spelar mig inte någon roll då mitt incitament inte är att minska min skatt utan att mer direkt styra den dit jag ser ett behov.
Jag kan tänka mig att det är många fler än jag som skulle resonera på liknande vis, kanske framförallt vi från glesbygden, men kanske även en Malmöit som vill bidra till barnbarnens hemkommun Örebro för bättre barnomsorg.
En liten bonusvinst i detta är att den stora bottenskattsmottagaren faktiskt skulle behöva visa sig värdig även den sista toppskatten, det vill säga en viss konkurrensutsättning av politiken och dess resultat. Detta kan kanske minska städernas skattebas något och jag håller det inte för otroligt att vinnarna skulle vara glesbygdskommunerna/länen som får en ökad skattebas.
Att glesbygdskommuner under väldigt lång tid bidragit till de större städernas välfärd genom avfolkningspolitik är ett konstaterat faktum. Skatteutjämningssystemen är något slags halvdant försök till kompensation men som vi idag kan konstatera är det inte tillräckligt på långa vägar eftersom många kommuner är enormt stressade ekonomiskt.
”Skatt vid källan” kunde i någon mening vara en rättvis politik i många delar av landet, det vill säga att skatten betalas där en vara är producerad, inte som idag där huvudkontoret eller den skattskyldige är skriven. Detta skulle bidra till många välbehövliga kronor för gruv-, vattenkrafts- och skogskommuner.
Mattias Laitamaa, Linköping