I många år har jag arbetat i en skola och varje år njutit av sångerna och anblicken av lucia och hennes följe. Lucias krona med levande ljus och lingonris. Tärnans ljusmanschett som skyddar handen från rinnande stearin. Stjärngossens glimt i ögat.
Lucias följe består av tärnor, stjärngossar, tomtemor, tomtefar, doktor Mullvad, tomtenissar, sockerbagare, pepparkaksgummor, pepparkaksgubbar och små möss. Man läser vers, sjunger och agerar. En del sånger är traditionella och högtidliga, andra lättsamma och roliga. Med något litet nytt inslag varje år bärs den gamla traditionen vidare.
I anslutning till 13 december år 2012 läser jag insändare och hör talas om föräldrar som är arga för att deras barn inte får ”vara tomtar” eller ”agera pepparkaksgubbar” i skolans luciatåg. Varför blir föräldrar så arga över den saken? Så arga att man säger sig kränkta? Så arga att man i olika sociala medier använder ett språk långt bortom lucias ljusa budskap. Så arga att man kan tänka sig att hålla ett barn hemma från skolan (olovlig frånvaro?).
Nyfiket frågar jag vad den egentliga orsaken till denna upprördhet är. Orsaken kan väl inte vara att föräldrar är arga över att barnet inte får som det vill? Nej, jag vill tro att tomtemössan och pepparkaksgubbens hatt blir symboler för något på ett helt annat plan. För vad?
Bland skolans personal och bland föräldrar finns så många kloka och förnuftiga människor. Människor som dagligen leder barn på väg att bli vuxna och ta vuxna ställningstaganden. I eftertänksamhetens, sansens och måttans tecken önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år.