Svar på ”Även östgötar kan lära sig leva med varg”, debatt 11/10.
Björn Ljunggren i Svenska Rovdjursföreningen avslöjar en okunnighet om problematiken. Mina hundra tackor hägnas till en tredjedel av elstängsel, en tredjedel av sjö och en tredjedel av breda diken. Vargen simmar bra om sommaren och går på isen om vintern.
Får man stänga ute fritidsfiskarna från sjön?
Bitvis är stranden också alltför stenig att sätta staket på. Och de områden som översvämmas om våren, ska det staketet flyttas tre gånger? Eller ska de ur biologisk synpunkt värdefulla strandängarna lämnas obetade?
Dikeskanterna som nu betas av fåren, ska de istället slås manuellt av rovdjursföreningen? Och vem ska dagligen rensa dryckeskar och bära upp dricksvatten om fåren inte själva får komma ut till stranden?
För att ett staket ska godkännas som rovdjurssäkert måste nedersta tråden sitta nära marken. Det innebär att gräset under måste slås. På fuktiga marker och regniga somrar innebär det slåtter åtminstone varannan vecka, om där växer kaveldun eller ormbunke ibland ännu oftare. Ställer rovdjursföreningen upp med det också?
Molstaberg i Sörmland fick under tre år cirka 150 får dödade av varg innan man gav upp. Där gick vargen igenom staket som man trodde var rovdjurssäkra. Länsstyrelsen påstår att spänningen i tråden någon gång var för låg, någon gång var ett traktorspår kvar, någon gång tros någon ha lämnat en grind dåligt stängd. Själv har jag erfarenhet av att friluftsfolk stängt öppningar fel så strömmen inte leds vidare. Helt vargsäkra staket finns inte. Det finns till och med exempel på att vargar har rymt ut ur riktiga varghägn.
Knappast något annat djur har en sådan genetisk variation sparad som hunden. Varför måste vi då spara just varg, ett djur som finns i tusental i våra grannländer? Den dag mina får kommer hem med tarmarna släpande efter sig blir det slut med betesängarna med sin rika biologiska variation här på gården.
Håkan Stensson, fårbonde i Åtvidaberg