När larmet går, när den som är sjuk, gammal och svag larmar hemtjänsten om hjälp har dess personal 40 minuter på sig att besvara larmet. 40 minuter som för den som larmat kan verka som en evighet. 40 minuter där mycket kan hända och skadan vid fall bli än värre.
Om du blir sjuk, exempelvis får en stroke är tiden avgörande mellan liv och död.
Om den behövandes bostad är på landsbygden kan larm vintertid vara katastrof. Men vem bryr sig när pengar styr verksamheten och utgifter måste skäras ner?
De flesta som larmar gör det kvälls- och nattetid. Det är då ensamheten och ångesten blir som störst när du är gammal, sjuk och svag. Det i sin tur gör att man ramlar, får ont och får yrselanfall. Hjälpen är ofta mediciner, det som istället borde vara mänsklig kontakt. Men ingen har tid att hålla någons hand, tid att lyssna, tid för varandra.
Jag kan förstå att det ofta saknas personal men varför skära ner på sådant som behövs? Politiker och chefer bestämmer, de som inte ha en aning om hur verksamheten fungerar utan bara tänker på pengar. Ska vi inte satsa på arbetsmarknaden och välfärden och anställa fler? Och varför inte ha tätare kontakt med avlönade volontärer som avlastning där det är uppenbart att hemtjänstpersonalen inte hinner med de uppgifter som krävs?
40 lagstadgade minuter. Då kan den som är svag hinna dö innan hjälpen är på plats. Men det förstår de som bestämmer först när de själva en dag sitter där och är i behov av hjälp.
Helene Andersson