Svar på Johan Sievers krönika ”De auktoritära är tillbaka” (17/6).
Jag håller med om mycket i Johan Sievers fredagskrönika. Det går en högernationalistisk våg över både Europa och USA, som är oroande och påminner om det som hände i Europa på 30-talet. Sievers befarar att det är slutet på den anti-auktoritära epok som inleddes på 60-talet, och han ställer upp två alternativ: antingen är man auktoritär och då gillar man högernationalism, Donald Trump och starka ledare eller är man anti-auktoritär och då gillar man jämlikhet, du-reformen, elevinflytande i skolan och 68-rörelsen.
Jag skulle vilja påstå att det är en väldigt förenklad bild.
Jag är oroad av högernationalismen, men också oroad över den anti-auktoritära samhällsutvecklingen. Jag ser det som att man gått från den ena diket till det andra, från ett hierarkiskt samhälle med stora klyftor, till ett totalt utjämnat samhälle, där alla gamla auktoriteter skulle rivas ner. 68-rörelsen menar jag är en mildare variant av den kinesiska kulturrevolutionen, som riktade sig just mot personer som ansågs stå i vägen för det klasslösa samhället, som lärare, markägare och andra ”borgare”. Resultatet i Kina blev förödande. I väst har det inte gått lika illa, men retoriken känns igen. Den som inte ställer upp på 68-rörelsens idéer beskrivs som auktoritär eller reaktionär. Om man som lärare till exempel menar att det inte alltid räcker med motiverande samtal för elever som missköter sig, då får man snabbt stämpeln auktoritär på sig.
Självklart var det en lovvärd ambition att försöka vaccinera det uppväxande släktet mot fascism, men frågan är om man har valt rätt väg. Alla auktoriteter missbrukar inte sin makt och all disciplin behöver inte vara av ondo. Det finns en god disciplin som innebär ansträngning och målmedvetenhet, och är en förutsättning för att lyckas i till exempel skolan.
Vi behöver komma upp ur 68-rörelsens vänsterdike om vi ska förbättra skolresultaten. Och 68-rörelsen måste sluta sätta stämpeln auktoritär på alla som inte delar deras världsbild.
Det hindrar inte att vi samtidigt är vaksamma för fascistiska tendenser i samhället.
Richard Holmgren
Linköping