Efter att en lördagsmorgon nyligen ha vaknat med yrsel, illamående och att inte kunna stå på benen ringde jag sjukvårdsupplysningen 1177 (28 samtal före mig). Efter att ha redogjort för mina symptom uppmanades jag att genast ringa efter ambulans för transport till akuten. Så jag ringde 112 och talade om att jag haft kontakt med sjukvårdsupplysningen och där uppmanats att ringa efter ambulans. Mina grannar som har nyckel till min lägenhet, kom snabbt och plockade ihop legitimation, morgonrock med mera. Tillsammans med grannarna, 81 och 86 år gamla, inväntade vi ambulans.
Och så fortsatte vi vänta. Man belastar ju inte 112 i onödan men när cirka två och en halv timma förflutit var vi riktigt trötta och oroliga och ringde 112 igen och frågade om man glömt mig. Beskedet var att man, just nu, hade en i bilen (!?) men att man snart skulle komma. Så skedde också.
Om jag är rätt underrättad finns det på lördagar i Linköping tre ambulanser, eller var det möjligen fyra, på hur många invånare och hur stort område? Är superambulansen en av dem? Hur ofta är den ute och kör patienter?
Nu blev jag till slut inforslad till akuten, väl undersökt och bedömdes i skick för hemtransport eftersom hjälp hemma skulle komma på morgonen. Men se så här dags skulle liggande hemtransport skötas av ambulansen och den skulle komma när det fanns tid. När man är 71 år, sjuk, och har tillbringat sex timmar på akuten (ingen skugga över akutmottagningen) är det skrämmande att ha ytterligare x antal timmar, en lördagsnatt i korridoren på akuten att vänta. Kanske man samtidigt fördröjer någon annans ambulanstransport till akuten. Så, enligt min önskan och med hjälp av rullstol, sjukvårdspersonal och taxichaufför gick det att lämpa iväg den gamla tanten. Man kan ju krypa sista biten.