Jag kom att passera Magistratshagen en solig eftermiddag, jag satte mig på en bänk i solskenet, slöt ögonen och lät den intensiva fågelsången tränga in i mitt inre. Det väckte minnen till liv, uppvuxen på Föreningsgatan för sjuttio år sedan, var det på sätt och vis som om tiden stått stilla. Jag kände igen träden, fast de var mycket större nu. Jag mindes hur vi hade mål mellan vissa träd när vi sparkade fotboll och ibland kom Harry Johansson och tittade på, han ville vi skulle komma och träna med Karle.
Den lilla dammen som man på sommaren kunde svalka sig i, fanns inte längre, men jag kunde känna stämningen i min barndoms hage, och jag såg för min inre syn lekkamrater i olika åldrar och tankarna kom … lever de fortfarande och vad blev det av deras liv. Nu inser man vad viktigt det är att ta vara på varje dag och inte glömma bort att leva.
Så småningom gick jag vidare och kom till ”Ankdammen”, det var en förskräcklig syn som mötte mig, så ovårdat och ett vatten i dammen som var vidrigt. Jag kom ihåg hur de gamla knektarna från I4, pysslade om både den intilliggande naturmiljön och fåglarna.
Nu vädjar jag till kommunpolitikerna, gör något för ”Ankdammens” restaurering och gör så att det blir ett flöde av vatten så att det håller sig fräscht.
Hans Winander