På senaste tiden har det diskuterats mycket om så kallade lägstalöner. I första hand har väl frågan blivit aktuell för att Sverige har mottagit så många asylsökande med låg utbildning eller ingen alls, att de flesta förstår att vi inte har så många arbeten i Sverige, som inte kräver utbildning av olika slag. Ett minimikrav brukar från arbetsgivarhåll vara att alla dessutom måste kunna både läsa, förstå och skriva det svenska språket.
Men om man skall kunna leva på sin lön måste den räcka till en skälig levnadsnivå eller existensminimum för enligt Moderaterna ”skall det alltid vara mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag”, så högre löner får väl företagen stå för när bidragen ska stramas åt.
Det är lätt att förstå eftersom av varje 100-lapp i skatteintäkter går 44 kronor till socialt skydd för att skapa en trygghet för varje svensk som finns i systemet enligt Skatteverket.
Men om lägstalönen inte räcker till blir det samhället som måste rycka in och då kan man inte samtidigt ”strama åt bidragssystemet” som Moderaterna har som målsättning.
Allt fler frågar sig vart tar alla pengar de betalar in i skatt vägen. Enligt Moderaterna försvinner de i bidragssystemet. Men frågan borde kompletteras med hur mycket som överhuvudtaget kommer in av våra inkomstskatter. Enligt Skatteverket försvann år 2014 cirka 100 miljarder på jobbskatteavdrag och lika mycket 100 miljarder på summa rot- och rutavdrag. Borde inte samhället döpa om jobbskatteavdragen till ett riktigare namn typ jobblönebidrag, som det handlar om. Men för Alliansen var jobblönebidrag av naturliga skäl ett omöjligt namn, även om de som tjänade minst behövde det bäst.
Pensionär