Det är förunderligt att fackföreningsrörelsen bara har pengar i sitt tänkesätt. Kom i kontakt med fackföreningen i början av fyrtiotalet och det var likadant då, pengar fem öre hit eller dit. Det kanske var utbildningen på Brunnsvik eller Bommersvik som bara handlade om pengar som lade grunden. Och nu är det åter bara fråga om pengar.
Kollektivavtal är bra om de även innefattar trygghet av arbetsplats som inte försvinner. I kollektivavtalen finns inte en paragraf som säger att arbetsplatsen är skyddad eller skall skyddas mot utförsäljning eller utflyttning. Eller att fackföreningen skall vara behjälplig att stödja företaget i dess utveckling att kunna möta konkurrens från annat håll.
Fackföreningen kunde inte göra något när till exempel Volvo såldes, Astra Zeneca möblerade om eller Sony avvecklade. Då stod ni inte utanför och talade om kollektivavtal. Då sprang man till regeringen och ropade på hjälp.
Vad hjälper kollektivavtal och grundlag när Volkswagen om ett antal år flyttar Scania till Tyskland? Och hur många företag, små eller större, har fackföreningen varit med om att starta?
Vad vet den som sa att har man varit igång i sex månader så är affären bärkraftig. Det kan ta år att få en rörelse att bära sina ekonomiska kostnader. Man skall vara varsam med de små företagen, ty det är dessa som i framtiden kommer att bli ryggraden på arbetsmarknaden. Så fackföreningsrörelsen borde nog kliva upp ur plöjfåran och se på verkligheten. Tiderna förändras.