Tänk om alla kunde vara så klyftiga som Simon G. Han skrev den 12 maj om cyklisters beteende och påminner om att de flesta av oss uppträder i fler roller i trafiken: Ibland är vi fotgängare, ibland cyklister, ibland bilister. Det är därför svårt att förstå den stora vreden mot en särskild grupp (även om artikeln om hänsynslösa cyklister på just Tanneforsgatan är befogad). Jag försöker – som Simon – att lära mig av de två roller jag oftast befinner mig i och ha med bägge synsätten i trafiken.
Trots det är jag klantig emellanåt och får be om ursäkt.
Men just här vill jag gärna påpeka ett stort problem man stöter på som cyklist. Det sker påfallande ofta att bilister i en bakvänd vänlighet väljer att behandla mig som fotgängare. Det är jag inte så länge jag sitter på cykeln, har jag lärt mig.
Detta händer ofta när jag kommer från en cykelväg och ska korsa en vanlig gata: Från vänster kommer en bilist som livligt – och, som sagt, av ren vänlighet – vinkar över mig. Från höger kommer en annan som strikt följer trafikreglerna och inte saktar ner.
Det känns väldigt tråkigt att få tutande eller ilskna blickar när man inte rår för läget. Jo, man kan förstås vägra att acceptera den första vänligheten, men det känns inte heller bra att stå där och vifta avvärjande. Vid närmare eftertanke behöver jag en hel uppsättning gester: 1) Tack, det var snällt men jag väntar. 2) Öh du, det här är inte mitt fel. 3) Jag kan inte rå för den uppkomna situationen och önskar att jag var någon annanstans.
Och förresten har jag inte förstått om cyklister får använda Ågatan mellan Platensgatan och S:t Larsgatan. Den är inte tydligt skyltad (eller har jag missat något?) och den snutten ägs absolut av gångtrafikanter som nästan alltid lyckas fylla den jättebreda gatstumpen.
Gör så gott jag kan