Många gånger har jag hört mor- och farföräldrar beklaga sig över att de ”tvingas ställa upp som barnvakt”, deras barn ”förstår inte att de gjort sitt”, de har ett ”eget liv”.
Det gör mig ledsen och upprörd. Jag anser att 40- och 50-talisterna är lata och egoistiska. Att skaffa barn innebär många livslånga ansvar, däribland ansvar för kommande barnbarn. Hur ska annars möten över generationsgränserna ske?
I min generation minns många sina morföräldrar som någon som ofta kom förbi hemma, plockade lite, tog en kopp kaffe, strök tvätt, hjälpte till med middagen. Objudna och alltid välkomna, en del av vardagen. Ibland tog de med ett barnbarn på promenad, utflykt eller till affären. Att gå hem till mormor/farmor då och då var en självklarhet och inget som planerades för. Det kallades inte för ”barnvakt”. Det krävde varken förfrågan, motprestation, gåvor eller tacksamhet av våra föräldrar.
Därav kan också många i min generation vittna om ett starkt band till sin morförälder. En fin relation där föräldrarna inte var inblandade. Många förtroenden gavs, och relationen fortgick upp i vuxen ålder med täta besök på ålderdomshem och stor sorg vid en älskad väns bortgång. Dagens morföräldrar prioriterar bort sina barnbarn. De ser dem som ett åtagande som de inte vill ha. De värdesätter jobb, kompisar, fritidsintressen och tv-tittande högre än att skapa en relation med barnbarnen och att hjälpa sina barn i vardagen. Att antalet skilsmässor bland barnfamiljer ökat med åren är nog ingen slump. Många morföräldrar protesterar nog nu med att de har heltidsjobb. Men visst jobbade många 20- och 30-talister? Och oavsett så är man inte uppbunden alla dygnets timmar.
Mångas föräldrar bor i samma stad. Men att de bara skulle komma förbi och hjälpa till med en middag eller en tvätt existerar inte! Det ska planeras helst veckor i förväg inför ”barnvakt”. Att skapa sig en egen relation med barnbarnen är inte intressant. Let’s Dance, fester och middagar är viktigare, och inte tas barnbarnen med på svampplock, promenad eller middag på stan. Bor morföräldrarna på annan ort så läggs inte en semestervecka på att vara med barnbarnen, nej då ska det resas utomlands. Ta med barnbarnen på en resa? Inte då! Familjen prioriteras inte, barnbarnen ses som en arbetsuppgift.
Till er med barnbarn vill jag säga: se dem inte som ett jobb, en börda, något att ”vakta”. Ni missar en stark och livslång relation, en fantastisk vänskap som inte går att bygga upp i efterhand. Låt barnbarnen bli en del av ert vardagsliv!
80-talist och mamma