Svar pĂ„ Carina Glennings krönika âVad sysslar ni med, förĂ€ldrar?â Corren 25/6.
LĂ€s Carinas krönika hĂ€r: âVad sysslar ni med, förĂ€ldrar?â
Vi gick dÀr i godan ro och njöt av grönskan i parken, ankornas ihÀrdiga kvackande och alla glada tjut och skratt frÄn lekparken. Plötsligt bröts friden och jag kÀnde mig med ens illamÄende. En Àldre herres harklande och hostande skar högt och ljudligt genom sommargrönskan. Jag riktigt hörde hur slemmet Äkte upp och ner i strupen pÄ honom, kunde se det framför mig. Grönt. Segt. Tjockt. Alla runt om kring oss tittade Àcklade bort. Men ingen sÀger till en slemhostande Àldre herre nu för tiden. Inte hans skÀggiga gumma till fru heller tydligen.
LĂS OCKSĂ : Storm efter krönika om "monsterbarn"
I bussen för cirka ett Är sedan började min 2-Äriga dotter plötsligt att sjunga. Det var sÄ spÀnnande att Äka buss. Hon sjöng rÀtt högt, men ögonen lyste av lycka och spÀnning. I sin iver började hon Àven att glatt gunga fram och tillbaka till sin egen sÄng. DÄ vÀnder sig en tant om mot oss, pekar demonstrativt pÄ en bok hon hÄller i och sÀger argt att hon faktiskt försöker lÀsa, sÄ om vi kunde vara lite tysta dÀr bak ... Jag förstÄr nu att min sjungande 2-Äring mÄste ha varit fruktansvÀrt provocerande i allt sitt ovÀsen som hon förde.
Jag undrar just om Carinas vĂ€n pĂ„ Facebook möjligtvis hade missat att det barn som sĂ„ gĂ€rna ville ha glass till lunch eventuellt hade sett nĂ„gon annan som Ă€tit glass precis innan sitt utbrott. Barn kan ju bli sĂ„ dĂ€r ibland. Sugna pĂ„ nĂ„got gott de ser. HabegĂ€ret Ă€r ibland svĂ„rt att bemĂ€stra Ă€ven för oss vuxna, men för en 5-Ă„ring, ja jag sĂ€ger dĂ„ det, att ungen inte kunde behĂ€rska sig. Vilka barn vi har! Pinsamt. Ungen var ju 5 Ă„r för bövelen. Ăt nu din potatis och flĂ€skkotlett och var nöjd!
Varför tog inte förĂ€ldrarna sitt barn under armen och gick ut, undrar Carina. Ja, det kan man frĂ„ga sig. Varför tar inte förĂ€ldrar sina barn och gĂ„r ut nĂ€r barnen oförskĂ€mt och ouppfostrat nog fĂ„r ett utbrott? Jag Ă€r sjĂ€lv mamma till en 3-Ă„ring och en 1-Ă„ring. Jag har regler. Jag bannar. Jag uppmuntrar. Jag hotar. Jag fjĂ€skar. Jag ger kĂ€rlek. Jag lĂ€r genom att agera förebild. Ibland gĂ„r jag ut frĂ„n ett stĂ€lle nĂ€r min 3-Ă„ring börjar gapa. Ibland stannar jag kvar. Om jag alltid skulle gĂ„ ut â eller gĂ„ hem â nĂ€r mina barn bryter ihop, ja dĂ„ Ă€r det ingen mening att jag gĂ„r ut nĂ„gonstans över huvud taget. För i mina barn stormar kĂ€nslor. Glada skratt och mysiga samtal kan snabbt bytas i höga skrik, tĂ„rar och vilt fĂ€ktande. Det kan utlösas av allt och ingenting. En strumpa som plötsligt sitter knöligt. En sten i skon. Ben som blir akut trötta. En fin Mimmi Pigg-klĂ€nning som min dotter vill ha nu, men som jag sĂ€ger att hon inte fĂ„r. NĂ„gon som Ă€ter en glass och plötsligt Ă€r magen jĂ€ttehungrig. PĂ„ glass. Bara pĂ„ glass. Kalla mig flat vuxen om du vill nĂ€r jag inte varje gĂ„ng detta hĂ€nder â vilket Ă€r en sisĂ„dĂ€r 5â15 gĂ„nger/dag â gĂ„r ut. GĂ„r hem. Ryter till pĂ„ skarpen.
LĂS OCKSĂ : "Barn mĂ„ste lĂ€ra sig att kĂ€nna grĂ€nser"
Mina barn har ingen diagnos. Trots att de ibland slĂ€nger sig pĂ„ golvet och skriker. I offentligheten. Kan ni tĂ€nka er â i offentligheten. Min 3-Ă„ring har inte vett nog att förstĂ„ att detta beteende stör. Att hon Ă€r en nagel i ögat pĂ„ alla som gett sig ut i offentligheten utan att för den sakens skull bett om ett skrikande barn intill sig. Som stör friden. Och jag som förĂ€lder har inte vett nog att varje gĂ„ng detta hĂ€nder ta min unge i örat, ryta till, gĂ„ ut, gĂ„ hem.
Vet du vad som stör min frid Carina â och alla ni som givit era hejarop till hennes artikel? Jo, förutom slemhostande Ă€ldre herrar (och krig, vĂ„ld, kvinnoförtryck och sĂ„dana saker dĂ„ förstĂ„s) sĂ„ störs jag av folk som gĂ„r i bredd â ofta vaggar de fram i ett alldeles för lĂ„gt tempo â och bromsar upp tempot pĂ„ promenadvĂ€gen. Jag störs av mĂ€nniskor som luktar svett, eller rĂ€ttare sagt störs min nĂ€sa av dem och dĂ€rmed min frid i det offentliga rummet. Jag störs av mĂ€nniskor som alltid gĂ„r med öppen mun och hĂ€ngande underlĂ€pp. Varför stĂ€nger de inte munnen liksom? Jag störs av mĂ€nniskor som nyser rakt ut utan att hĂ„lla för nĂ€san med armen. Jag störs av mĂ€n och kvinnor i kostym som pratar högt och lĂ€nge i sitt headset pĂ„ tĂ„get eller pĂ„ uteserveringen. Jag störs av fulla killar som tror att de fritt fram kan slĂ€nga kommentarer efter mig eller andra tjejer som gĂ„r förbi. Jag störs av mĂ€nniskor som fiser pĂ„ tĂ„g, bussar, flygplan eller i andra trĂ„nga utrymmen. Allt detta och mer stör min frid i det offentliga rummet. Jag hade helst varit utan det. Men jag accepterar det Ă€ndĂ„ eftersom jag vill kunna vistas i det offentliga rummet. Om jag inte accepterar det bör jag stanna hemma. HĂ„lla mig undan allt det dĂ€r störiga som finns pĂ„ den offentliga arenan.
LĂS OCKSĂ : "Det Ă€r vĂ€ldigt osvenskt att sĂ€ga ifrĂ„n"
Vad som stör mig allra mest Ă€r dock all hets mot smĂ„barnsförĂ€ldrar och deras barn. Precis som det finns rötĂ€gg i alla kategorier av grupper sĂ„ tror jag Ă€ndĂ„ att majoriteten gör sĂ„ gott de kan. De försöker. De Ă€r duktiga. De Ă€r bra förĂ€ldrar. Men barn Ă€r barn och barns kĂ€nslor stormar. GlĂ€dje, ledsenhet, ilska, trötthet, hunger, nyfikenhet â alla kĂ€nslor Ă€r sĂ„ mycket starkare Ă€n de vi vuxna upplever. Ett barn kan inte alltid lĂ€gga band pĂ„ sina kĂ€nslor. En förĂ€lder kan inte alltid fĂ„ barnet att tygla sina kĂ€nslor. Men för varje dag som gĂ„r blir barnet lite större, för varje tillrĂ€ttavisning lĂ€r de sig lite mer. Men kĂ€nslorna mĂ„ste ocksĂ„ fĂ„ komma ut, inte stĂ€ngas in. För stĂ€ngs allt in exploderar det slutligen i mer Ă€n skrik och tĂ„rar i nĂ„gra minuter. Tror jag i alla fall.
Jag tycker att Carina och alla hennes följeslagare ska boka in barnfria hotell sÄ slipper ni störas av skrik och spring. Men ni missar Àven klingande skratt, ögon som glittrar av glÀdje och glad sÄng som spontant kommer av lyckan att bara finnas till och fÄ vara med.
LĂ€s Carinas krönika hĂ€r: âVad sysslar ni med, förĂ€ldrar?â