Det är 60-tal och baron Adelswärd ska bestämma om vi får bygga en sommarstuga. Vi har stakat ut en lämplig tomt med pinnar. En sympatisk vänlig man föreslår att en fyra gånger så stor tomt avskiljs med stängsel. Mitt positiva intryck av mannen förstärks när jag senare träffar honom på Åtvidabergs golfbana.
Det är 80-tal och barn och barnbarn gör att vi vill bygga ut fritidshuset. En ny baron Adelswärd dyker upp för att godkänna ändringen. Vi förklarar de gränser vi fått utsatta av hans företrädare varvid mannen slår ut med armarna och utbrister: ”Här finns inga gränser, allt här är mitt.” För säkerhets skull upprepar han budskapet ytterligare en gång. Detta är för övrigt den enda ”insats” Baroniet har bistått oss med under ett halvt sekel.
Ruttna, nedblåsta träd, problem med tillfartsvägen har vi fått åtgärda själva. Svaret från Baroniet har alltid varit att man inte har resurser att hantera detta och ”det får ni ta hand om själva”.
Nu skriver vi 2016 och en ny baron Adelswärd har tagit ut färdriktningen hur man behandlar sina tomtarrendatorer. Man yrkar på arrendehöjningar mellan 200 och 340 procent från en redan marknadsmässig nivå. Vi pratar om toppnivåer på 25 000 kronor per år.
En arrendeavgift som i ett slag gör våra fritidshus värdelösa, omöjliga att sälja. Vem vill köpa ett fritidshus någonstans i skogen utanför Åtvidaberg, när man för samma kostnad kan köpa en egen skärgårdsfastighet med åretruntboende och havsutsikt med samma årskostnad?
En koll på Hemnet ger vid handen att vi redan nu ligger på nivå med skärgårdstomter vad gäller arrende. Någon eller några på Baroniet Adelswärd har totalt tappat verklighetsuppfattningen. Eller är man helt enkelt så girig att man är beredd att ta alla ägare av fritidshus som gisslan? Kan man inte betala 25 000 kronor i hyra för en liten jordplätt så återstår ju egentligen bara att riva sitt livsverk.
Baroniet vägrar ju också att sälja tomterna till ägarna av fritidshusen vilket för en del kunde vara en väg ut.
Arrendator med hedern i behåll