Nu har alltså pensionsåldern föreslagits höjd. Dettas innebörd är klar nog: den största, viktigaste och främsta av alla friheter, rätten till den egna livstiden, skall alltså beskäras. Argumenten härtill tål heller ingen närmare granskning; vi har inte råd, sägs det. Varför inte? Jo, därför att avgifterna som finansierar systemet tas från lönerna, och under de senaste 35 åren har lönernas andel av ekonomin stadigt sjunkit till förmån för kapitalvinsterna.
En enorm värdeöverföring från löntagarna till aktiekapitalet således, vilken undergärver socialförsäkringarnas finansiering, och som är en direkt följd av den nyliberala ekonomiska politik som bedrivits under denna tid.
Vi blir allt äldre, sägs det, men detta ”vi” är tudelat; enligt SCB:s statistik står de högavlönade för en mycket större del av denna ökning än de lågavlönade, bland vilka många av de fysiskt hårdast slitande arbetarna återfinns, inte minst i vård, omsorg och industri. Dessa redan missgynnade skulle alltså drabbas hårdast av en pensionsåldershöjning.
Det är dessutom ett faktum, att de demografiska problemen inte beror på ”för många äldre”, utan alltför få unga, till följd av historiskt låga födelsetal.
Hur skall då en bibehållen pensionsålder kunna finansieras? Jo, genom att komma åt de faktiska problemen; bredda systemets finansiering genom avgifter även på kapitalvinster, bekämpa lönepressen, och råd bot på befolkningsfrågan genom att politiskt uppmuntra högre födelsetal och tillräcklig invandring.
Allt annat blir bara en utplundring av den ålderdomstrygghet, som Sveriges löntagare är så välförtjänta utav.
Johan Palmquist Sandstedt