Tack, Johnny Ludvigsson, för ditt debattinlägg ”Dags att sluta hymla om typ 1 diabetes” den 21/4. Vi känner precis igen den bild du beskriver: intensiv behandling dygnet runt, ständig oro för vår sons liv och över allvarliga komplikationer, känslan av utbrändhet.
Sedan vår son Tomas fick diabetes typ 1 som treåring för snart tio år sedan har han tagit tiotusentals insulinsprutor och blodsockerprov, finjusterat insulindoser, mat och motion, mått illa på grund av för lågt eller för högt blodsocker, tänkt på att inte glömma insulinsprutan och blodsockermätaren, skyddat dem från värme och kyla vid uteaktiviteter, och ibland avstått från att sova över hos kompisar av rädsla för hur det skulle gå med hans blodsocker under natten.
Vi föräldrar har varje natt turats om att mäta hans blodsocker (ibland flera gånger) och varje dag funderar vi över hur hans blodsocker varit och hur mycket insulin han behöver vid varje måltid. Vi kommer aldrig att ge upp, det handlar ju om vår sons hälsa!
Som du skriver är det bara forskning som kan göra skillnad för barn med diabetes typ 1.
Den 29 april 2015 är det exakt 10 år sedan Tomas fick diabetes. Samma dag organiseras Cityloppet i Linköping till förmån för Barndiabetesfonden. Vi skall springa och hjälpa till som funktionärer för att stödja forskningen om diabetes typ 1. Vem följer med?