Dödandet på Hamngatan i februari är en rättsskandal som inte kommer att kallas rättsskandal eftersom det är så det brukar gå till. Åklagaren hade bara behövt anhålla gärningsmannen och begära häktning när han greps två dagar innan. Det finns gott stöd i lagen, så det går inte att skylla på, hur bekvämt det än är. ”Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas.” (Rättegångsbalken 24:1)
Här var det tvärtom uppenbart för polis och åklagare att det fanns risk för fortsatt brottslighet och skäl till häktning. Polisen försökte ju till och med övertyga gärningsmannen om att det bara är en tidsfråga innan han dödar någon.
Även om gärningsmannen haft mindre än 1,0 promille så fanns det möjlighet att döma till 2 år, om ”föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.” Lag (1999:217).
Det behöver inte vara säkert att det blir en sådan dom, för att häktning ska ske. Genom att stryka det kryphål – ”uppenbart, att skäl till häktning saknas” – som åklagare och domstolar utnyttjar för att till varje pris hålla dessa monster under armarna, så kan en sådan här katastrof inte inträffa igen – det vill säga den som tas för rattfylleri dödar inte efter två dagar.
Det här hade aldrig hänt om åklagare eller domstol inte hade kringgått eller rentav brutit mot lagen. En utomståendes liv är skäl. Det får inte hända igen.
Fredrik Flink