Svar till Magdalena Hultman, Debatt, 27/9.
Det är med vrede och oro jag läser debattartikeln ”Sänk inte oss inom äldreomsorgen”. Vrede därför att jag inte kan uppfatta inlägget som annat än en partsinlaga till försvar för ett företag. Oro därför att jag endera dagen kan hamna i företagets vård.
Under hela mitt 50-åriga yrkesliv har jag varit anställd av privata företag. Om jag säger att deras mål med verksamheten är att berika ägarna är det inget som någon torde bestrida även om man väljer mer neutrala ord som vinstintresse. Verksamhet utan denna drivkraft, påstås det, kommer att gå på sparlåga.
Som anställd i ett privat företag har du att alltid välja företagets bästa före allt annat. Lagstiftningen står inte på interna visselblåsares sida. Företaget leder och fördelar arbetet vilket för länge sedan skulle beskrivits som relationen slav/slavägare. Skillnaden är att de fysiska disciplin åtgärderna blivit mildare. Men villkoren för inflytande är desamma.
Jag skriver detta för det är viktigt att förstå att i ett privat vårdföretag måste de anställdas solidaritet alltid gälla företaget inte den som vårdas. Det man velat intala oss alla är att vinstintresset ger en så god bieffekt att slutnotan blir mer vård och omsorg för pengarna. Det är dock en väsentlig skillnad på att upphandla en tjänst för asfaltläggning och en för vård av svaga, utsatta, försvarslösa. De ansvariga politikernas oförmåga att att se denna skillnad skrämmer mig.
Jag kan inte förstå den troskyldiga förvissningen om att upphandlingsdirektiv och anmälda kontroller skulle kunna garantera god omsorgskvalitet.
Dessvärre är det nog så att de ekonomiska kalkylerna tagit över förnuftet. Att notan i slutändan får betalas av de som behöver vården oroar inte. De svagas förmåga att protestera kan bortses från. Vi har fått ett cyniskt synsätt på vård och omsorg. Den utvecklingen skrämmer och gör mig, åldring, djupt bekymrad.