Svar på "Raljera inte över hälsoproblem", Linnéa Darell, 4/2.
Det finns två typer av diskussioner, helt oberoende av ämne: I den ena kan man sluta diskutera därför att någonstans finns ett korrekt svar medan i den andra typen finns inget ”rätt svar”. Man kan göra den uppdelningen på ett annat sätt: Vetande i första fallet och tro i det andra.
Oberoende av vilket hälsoproblem som diskuteras borde vi röra oss i det första alternativet, men i diskussionen om så kallad elöverkänslighet handlar det om tro. Linnéa Darell citerar Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen med ”… trots avsaknad av vetenskapligt stöd … råder det inget tvivel om att det finns människor med svåra besvär”.
Givetvis inte, men frågan är på grund av vad.
Så kallad elöverkänslighet medför lidande för de drabbade, jag kan sträcka mig så långt som till den formuleringen men: Sjukvårdens uppgift är att i största möjliga mån lindra lidande och obehag och om möjligt bota. Min bestämda uppfattning är att när en person med ett hälsoproblem själv kommer fram till diagnosen ”elöverkänslighet” blir vederbörande per automatik obotbar. Det blir i den situationen omöjligt vare sig att lindra eller bota eftersom diskussionen handlar om fel saker. Den påstådda diagnosen ”elöverkänslighet” blir därmed synnerligen destruktiv.
Att acceptera diagnosen ”elöverkänslighet” är att göra dessa människor en björntjänst och ökar risken att andra hamnar i denna hälsomässiga återvändsgränd. Det är att visa respekt för ett hälsoproblem. Under ett långt yrkesliv har jag mött flera patienter som upplevt sig elöverkänsliga, de har garanterat mött samma respekt som alla andra. Jag raljerar inte om människor som inte mår väl. Jag får däremot lust att formulera mig både elakt och raljant när en myndighet – Socialstyrelsen – liksom tydligen kommunpolitiker använder skattemedel på ett oseriöst sätt.