Sitter jag på min balkong mitt i stan och njuter av den sköna mörka och varma augustikvällen. Nedanför rör sig stadens invånare som är ute och firar Stadsfesten. Plötsligt hör jag tjut och skratt. De nyblivna gymnasieleverna ska skolas in. De hoppar, skriker och lägger sig ned på order utan tvekan från ungdomarna. Jag gläds åt deras ohejdade glädje, hoppas att alla är med på tåget och att ingen är utpekad. Vad gör det om de skriker en sådan kväll. Detta har de väntat på. Klockan är inte mer än nio. När man i min ålder blir glad, rinner lätt tårarna.
Jag går in. Teven är på, nyheterna har börjat. Den lilla pojkens pappa berättar om sin son. Vem är du tänker jag, som utan tvekan kastar in ett livsfarligt vapen genom ett fönster. Där inne sov en liten glad kille på Sverigesemester hos sina släktingar. Han blev inte mer än åtta år. Jag förstår att du är en olycklig människa som misslyckats med ditt liv, att du kanske hatar och kanske vill hämnas någon. Men det kan inte gälla en åttaårig liten kille. Jag kan inte ta dig i försvar hur du än mår och känner dig missgynnad. Nu faller mina tårar igen och det är inte av glädje.
Tove Holm