Replik till Jakob Carlander, kultursidan 26/6.
Jakob Carlander tar i sitt inlägg i ”pastordebatten” upp många viktiga frågor och betonar starkt och med rätta vikten av att den som betjänar en annan med bön och förbön drivs av kärlek till medmänniskan och möter henne med respekt. Särskilt viktigt är det att en sådan tjänst inte på något vis handlar om fördelar för förebedjaren själv eller för den kyrka eller organisation hon representerar. Jag möter inte sällan, i själavård och andlig vägledning, människor som sårats i sammanhang som liknar det som beskrivits.
I sin berättigade iver att avslöja bekämpa osundhet i samband med bön och förbön går Carlander så långt att han helt räknar bort det övernaturliga. Han gör till och med det oerhörda anspråket att hans uppfattning är sanningen.
Frågan om under kan ske eller inte är nära besläktad med frågan om ondskans närvaro och ursprung. Carlander kommer in på den när han tar exempel på ofattbart lidande inte minst till följd av människors grymhet och mot den bakgrunden frågar han sig varför en låghalt person från Jönköping ska botas.
Ondskans närvaro gör att somliga förnekar att det överhuvudtaget finns en Gud. Andra menar att Gud finns men inte bryr sig och åter andra att han visserligen ömkar sig över tillståndet i världen men inte har makt att göra något åt det. För en del av oss innebär tron en tillit till en kärleksfull och allsmäktig Gud som är med oss i lidandet. Vi berörs djupt av människors nöd och tron driver oss att så gott vi förmår bidra till en förändring. Samtidigt bär vi hoppet om Guds slutliga seger över ondska och död.
En sådan tro på en älskande Gud är paradoxal. Vi förstår inte hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta att människor lider och skapelsen skadas. Frågan varför en människa helas på ett övernaturligt sätt medan en annan förblir sjuk är en del av samma paradox.
Självklart måste all förbön ske med sans och omdöme och på den sjukes egen önskan utan att den som är förebedjare själv kommer i rampljuset. Det finns många exempel på hur förbön lett till helanden som inte kan förklaras och Gud kan också hela genom det vi betraktar som naturliga processer.
En sund tro på helande vilar på en helhetssyn, att människan består av kropp, själ och ande. Det är viktigt att inte ställa dessa mot varandra och vi har all anledning att vara tacksamma för våra läkare, psykologer, terapeuter och andra som arbetar inom vården.
Jakob Carlanders inlägg är viktigt för att öka vår strävan att möta varandra i osjälvisk kärlek och respekt och för att skärpa vår uppmärksamhet på vad som är sunt och vad som är osunt. Samtidigt hoppas jag att vi genom den sporras till en större tro på vad den kärleksfulle Gud vi tillber vill och kan göra ibland oss, likaväl som vi ”förhåller oss” till vetenskap, evidens och naturlagar.