Svar på ”Kvinnors kamp är inget skämt” med svar av Carina Glenning, Debatt, 12/3.
Carina Glenning trampar uppenbarligen på en kroniskt öm feministisk tå när hon i sin kloka krönika ”Vad ska vi ha pappor till?” den 3/3 inför något så tabubelagt men självklart som båda könens perspektiv i diskussionen om båda könens levnadsvillkor.
Nej då, kvinnokampen var ursprungligen rättfärdig och alls inget skämt men är just vad den idag börjar bli om man under jämställdhetens flagg försöker ersätta patriarkat med matriarkat och kalla det jämlikhet.
Den reflexmässiga ilskan och det rungande Goddag yxskaft som svar från Motala Kvinnojours representanter bekräftar intrycket av en inarbetad och konsekvent feministisk strategipolicy att aldrig inlåta sig i en sakdiskussion där man är rökt, utan byta samtalsämne och med exempel på kvinnodiskriminering i historien och omvärlden motivera eller mörklägga mansdiskriminering här och idag.
Fysiskt våld mot både kvinnor och män, vare sig utfört av kvinnor eller män, är bedrövligt och lika hårt bestraffat oavsett kön. Psykiskt våld kräver däremot ingen fysisk styrka, är lagligt och syns inte i statistiken, och har framför allt inga skattefinansierade jourmottagningar.
Så alla kloka kvinnor som finns men försvunnit i feministbruset, och alla vanliga män som på grund av kön oförskyllt förpassats till skamvrån, när egoismen upphöjts till feministisk statsideologi behövs nya röster och frisk luft värdig en demokrati. För båda könens lika rättigheter, skyldigheter och levnadsvillkor. Med ömsesidig respekt och på samma nivå. På dagens intellektuella sandlådenivån lär däremot jämställdheten förbli en både kvinno- och mansförnedrande låtsasprodukt i könskrigets och statsfeminismens skyddade verkstad.
Jämställdhet en utopi?