Just nu är det tungt att vara lärare för ensamkommande ungdomar från Afghanistan. Mina elever som förut varit engagerade, studiemedvetna och oftast glada trots svåra upplevelser i bagaget mår nu mycket dåligt. 99 procent av tankeverksamheten är upptagen, inte av framtiden utan av den hotande bristen på framtid över huvudtaget. Två av killarna och jag beslutar oss för att skriva ihop vad de tänker och känner.
Mahdi berättar: ”Det finns många saker som tvingade oss att lämna Afghanistan. Ett stort problem var att vi tillhör folkgruppen hazarer. Också att vi är shiamuslimer. En del andra grupper i Afghanistan, till exempel talibanerna, tycker att vi måste dö och dödar oss hazarer. Staten är tyst om det problemet, och eftersom staten är tyst tror vi att staten också tycker att vi ska dö. I Afghanistan var jag rädd för att dö varje dag. Jag visste inte om jag skulle leva nästa dag eller dö, om jag hade en framtid. ”
Just här och nu lever Mahdi i trygghet. Han drömmer om att bli läkare, och jag skulle gärna vilja möta honom i den rollen i framtiden. Jag hoppas innerligt att det får bli så.
Ali Reza har inte ens bott i Afghanistan. Han föddes i Iran. Han vill studera till polis. För många år sen flyttade många människor från Afghanistan till Pakistan och Iran. Ali Reza berättar att i de länderna finns stora problem för afghaner. De blir behandlade rasistiskt och diskrimineras. Afghaner som bor där har inte samma rättigheter, de kan inte studera, få jobb eller resa till andra städer, de får inte äga hus eller bilar. Man får till exempel inte ens köpa sim-kort till mobilen. Många tvingades att delta i krig i Syrien.
Killarna har pratat ihop sig med sina kompisar på boendet. De säger att de hade många problem i sitt hemland och på vägen hit. Först var de jätteglada och hoppades att de skulle få studera och stanna och leva här. Men nu har de fått problem, många ska avvisas och skickas tillbaka till Afghanistan. Mahdi avslutar: ”Vi kan inte tänka på andra saker utan bara på det. Om vi åker tillbaka till Afghanistan vet vi att vi kommer dö. Och att vi kommer dö på ett dåligt och hemskt sätt.”
Som lärare i svenska vill jag innerligt att pennan ska vara mäktigare än svärdet. Och jag hoppas att mina elever ska ha en framtid. Hur det går återstår att se.
Malin Krig
Ydreskolan Österbymo