Erik Wallsten drar i så många trådar i sin krönika ”Härmed tar jag avstånd” att man blir alldeles snurrig. Var skall man börja och var skall man sluta? Kontentan är att ingen begär av en med kristen bakgrund att ta avstånd från vad andra kristna begår för illdåd eller uttrycker för åsikter, och därför bör inte vi begära samma sak av muslimer.
Jag antar att Erik Wallsten trots allt anser att islam som religion i dag har stora problem med hur den skall förhålla sig till mänskliga rättigheter. Den har uppenbarligen problem med detta i stora delar av världen, inklusive Sverige. Visst kan man förklara dess problem (som Erik Wallsten antyder) med USA-imperialism. Det är en välkänd tankegång.
Problemet, som Wallsten undviker, är att om jag uttryckte min förundran över att det fortfarande finns personer, likt pastor Åke Green, som har aggressiva och kränkande åsikter om homosexuella, så skulle jag i princip bara få medhåll. Det är ingen kontroversiell åsikt och jag skulle inte vara särskilt modig att uttrycka den. I princip samma sak skulle hända om jag (med sekulär, svensk bakgrund) eller Erik Wallsten skulle uttrycka samma sak till konservativa muslimer (i Sverige; i Saudiarabien skulle varken jag eller han våga). De skulle inte ta våra åsikter på något större allvar. Vi hör inte till dem helt enkelt, i detta avseende. Om däremot en av deras egna uttryckte detta, eller något liknande kontroversiellt (till exempel om ateism, konvertering) skulle det bli något helt annat, kanske dödshot. Parallellen med till exempel hedersvåld är uppenbar.
Vad krävs för att en förändring skall ske? Jo, en mycket viktig del är att den kommer inifrån. Det spelar ingen roll att Erik Wallsten, som han tydligen funderar på, sätter sig in i ”de mer våldsamma verserna i Koranen” för att sedan diskutera dessa med IS-anhängare. Lycka till.