Jag är ständigt på jakt efter att ta ställning till olika saker, om jag är religiös, vilket parti jag vill rösta på, vilket godis jag ska köpa ... Men det är ofta väldigt svårt. Jag har i de flesta fallen ingen aning. Jag forskar så gott jag kan i denna tid av information och i vissa fall kommer jag fram till ett svar, men oftare inte.
Därför förvånar det mig att många andra i min ålder redan bestämt sig för vad de tycker. När jag frågar människor varför de till exempel tycker att ett politiskt parti är bra är svaret sällan särskilt underbyggt. Dessutom är det trots avsaknaden av motivering helt otänkbart för många att de kan ha fel. Så otänkbart att de kan bli riktigt irriterade eller bara helt bortse från att det finns argument mot deras position.
Men varför? Är de rädda för att utmana det som de är så övertygade om är sant? Det här tankesättet är jag starkt opponerad till. När man medvetet undviker att förstå på en djupare nivå hindrar man sin egen psykiska utveckling och sökandet efter vem man är.
Det skapar dessutom en fientlighet mot andra, och det bör man undvika bara för personligt intresse. Men hur långt ska man gå då? När vet man var man står? Egentligen tycker jag att det är okej att ha åsikter när som helst, men att inte lyssna på nya aspekter även efter att man bestämt sig för en åsikt, det är ett stort problem.
Enligt Sveriges Riksdag är ändamålet med yttrandefriheten “att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.” Att inte lyssna på vad andra har att säga är bara bakåtsträvande. Så ser jag det i alla fall.
Anton Gideskog
gymnasieelev på Katedralskolan