En tillbakablick: I juli 2012 publicerade Corren en artikel angående kommunens planer att bygga ett stall och samtidigt ställa en annan förening, Linköpings hundungdom, på bar backe. En vecka senare publicerades ännu en artikel där hundungdom fick stöd från huvudorganisationen Sveriges hundungdom. Men från kommunpolitikerna var det tyst!
I december 2012 gick det att läsa om hur stallbygget blivit försenat och samtidigt nämns mycket kort situationen för hundungdom med följande ord från Karin Semberg: ”Kommunens ambition är att hitta en lösning för dem också som de kan bli nöjda med. Vi har ett antal förslag på var de kan vara.”
Under 2013 går det att läsa såväl tävlingsreportage från klubben som den glädjande nyheten att en medlem lyckas med bedriften att bli svensk mästare i hundsporter freestyle. Men i övrigt lever klubben under en svår ovisshet och medlemmarna vet varken när de gamla lokalerna ska rivas eller vart de ska ta vägen därefter.
I början av 2014 kommer till slut dagen när träningslokalen börjar rivas och en aktiv hundklubb ställs på bar backe.
I juli 2014 finns en insändare på Ordet fritt som ifrågasätter varför hundungdom glöms bort av kommunen samtidigt som makalösa summor kastas över det nya stallbygget. Redan dagen efter finns ett svar från Lars Vikinge med vackra lovord. Där skrivs om en ambition om att både inomhuslokal och träningsplaner ska finnas färdigt innan vintern. Men tänka sig, hösten kom utan att arbete ens påbörjats och i september går det i stället att läsa om hur lokalerna förhoppningsvis kan invigas under januari 2015.
Nu står vi här, januari är slut och hundungdom är fortfarande hemlösa.
Under ett helt år har kursverksamhet, tävlingsverksamhet och nyrekrytering fått lida.
Ridklubben däremot kan lugnt fortsätta sin verksamhet i de gamla lokalerna i väntan på att lyxbygget ska bli klart. Dags för nya lögner?