FN:s flyktingorgan rapporterar att antalet flyktingar runt om i världen inte har varit så här högt sedan andra världskriget. FN-organet UNHCR uppskattar att runt sextio miljoner människor är på flykt.
En extremt liten andel av dessa sextio miljoner människor lyckas ta sig till betydligt fredligare områden, till Europa exempelvis. Trots vårt geografiska närområde till en stor del av pågående konflikter tog vi endast emot tvåhundrafemtiotusen flyktingar under 2014, det motsvarar cirka en halv procent.
I princip är det omöjligt att ta sig till Europa på ett legalt sätt, man måste anlita dyra flyktingsmugglare och resorna är oftast förenade med livsfara. De senaste månaderna har tusentals människor drunknat på Medelhavet, när överfyllda båtar har kapsejsat.
Det är mot bakgrunden av denna verklighet som jag reflekterar över vår utveckling i Europa, där främlingsfientliga krafter vinner terräng och debatten förvrids åt ett osmakligt och näst intill rasistiskt förhållningssätt.
Europa står för en tredjedel av världens ekonomiska aktiviteter, vilket i pengar motsvarar arton biljoner dollar eller Sveriges samlade bruttonationalprodukt gånger trettiosex. Trots detta så har vi byggt upp gigantiska murar mot vår omvärld, när människor dör på löpande band, svälter och förtrycks.
Den lilla andelen migranter som tar sig in i Europa benämns som massinvandring av flera partier och konsensus i ämnet har förflyttats till att vara en fråga om vår välfärds vara eller icke vara.
Bortsett från att det inte finns några rationella eller vetenskapliga argument kring att denna isolationspolitik skulle gagna Europa och Sverige på sikt, kan man framför allt fundera på vad nuvarande debatt och konsensusförskjutning leder till i förlängningen.
Vi har svar i historien på vad som händer när människor kollektiviseras och pekas ut. Trots massavvisningar, minimal migration, så bor en betydande andel människor i Europa som säkert känner sig utpekade och misstänkliggjorda i denna sjuka och snedvridna debatt. Dessutom finns det säkert både ideologiska krafter och människor med ”rätt färg” på huden som känner sig manade att skrida till verket med den nyvunna konsensusförskjutningen i ryggen.
Hans Andersson