Kommentar till ledare "Linköping en delad stad", Christer Kustvik, 25/2.
Det fanns en tid jag hade förmĂ„nen att arbeta pĂ„ StĂ„ngĂ„staden. DĂ„ tyckte jag det var mĂ€rkligt att hushĂ„ll med 1â2 personer inte fick hyra större lĂ€genhet Ă€n 2 rum och kök. Det ansĂ„gs att familjestorleken skulle vara avgörande.
Kommunen hade pĂ„ 1980-talet en bostadsförmedling med rĂ€tt att anvisa bostadssökande till i första hand av kommunen Ă€gda lĂ€genheter. Bostadsförmedlingen höll i trĂ„darna för vilka sökande som skulle anvisas till StĂ„ngĂ„stadens lediganmĂ€lda lĂ€genheter. Anvisningarna gjordes efter samrĂ„d med StĂ„ngĂ„stadens uthyrare. SamrĂ„dets syfte var att erbjuda och godkĂ€nna sökande till ârĂ€ttâ bostad utifrĂ„n ett antal parametrar. De viktigaste utifrĂ„n bostadsföretaget var förmĂ„ga att betala hyran och att de som erbjöds hyresavtal ocksĂ„ kunde förvĂ€ntas klara att uppfylla de allmĂ€nmĂ€nskliga reglerna för boende i flerbostadshus.
Vad jag vill komma till Ă€r detta: PĂ„ 1980-talet hade kommunen en policy om att bostadsomrĂ„den med flerfamiljshus skulle fungera som en socialt positiv smĂ€ltdegel för alla som fick boplats dĂ€r. Jag vĂ„gar pĂ„stĂ„ att vi generellt lyckades rĂ€tt bra. För pĂ„ 1980-talet fanns inga bostadsomrĂ„den i Linköping negativt utpekade som i nutid. ĂndĂ„ var invandring och migration Ă€ven dĂ„ vĂ€l sĂ„ omfattande.
Men sÄ hÀnde nÄgot. Det togs beslut om att det var diskriminerande att med varsam hand och i samrÄd med bostadssökande försöka pÄverka till vilken lÀgenhet sökande skulle anvisas. Med resultat att bostadsförmedlingen försvann och StÄngÄstaden fick ta emot sökande utifrÄn kötid.
Det lÄter vÀl bra, att de bostadssökande sjÀlva fick bestÀmma i vilket hus och omrÄde de skulle fÄ bo. Bara med begrÀnsningen om krav pÄ betalningsförmÄga och att inga skulder kvarstod. Goda rÄd utifrÄn personal med kompetens och erfarenhet blev en nullitet, med resultat att vissa bostadshus, bostadskvarter och bostadsomrÄden snart fick en socialt sett allt sÀmre fungerande boendesammansÀttning.
StÄngÄstaden och kommunen (som Àgare) fick negativ PR för att ha flera av dessa socialt dÄligt sammansatta bostadskvarter, typ i SkÀggetorp och Ryd. Men dÄ rÀddades StÄngÄstaden med ett Alexanderhugg. Helt enkelt genom att sÀlja av de socialt sett sÀmre delarna av bostadsbestÄndet. Till privata aktörer.
FrÄn ett tidigare kommunalt socialt ansvarstagande för boendet skapade kommunen istÀllet vÀxande sociala bostadsgetton Àgda av privata aktörer. Aktörer med penningen som överordnat styrmedel, som utan avsikt agerat sÄ att Linköping fÄtt allt fler koncentrat av jÀmförelsevis socialt och ekonomiskt fattiga invÄnare.
Rolf AlkebÀck
f d bostadskonsulent pÄ StÄngÄstaden