Corren förra veckan innehöll en alldeles utmärkt insändare (16/9) angående nollningen på våra gymnasieskolor och i vilken man, både i och mellan raderna, anar en förälders förtvivlan. Med lång skolerfarenhet kan jag understryka att denna företeelse borde ha fått stanna på universitetet. Det var ju nollningen där, som beklagligtvis så småningom började spridas till våra gymnasier.
Skolorna har under åren sökt bemästra problemet med både piska och morot, i regel med misslyckat resultat. Tror att skolans enda uppgift här måste vara att klargöra sitt totala avståndstagande och inte avstå en sekund av tid i skolan till eventuella ”förberedelser” för nollning. Förresten – undrar om det kanske var annorlunda förr. Min minnesbild från läroverk i södra Sverige är att vi, som gick sista året, aldrig skulle nedlåtit oss till att bekymra oss om de nya ”små” förstaårseleverna.
Polisen har ju tidigare år varit ute på Stångebrofältet för att i begränsande syfte hälla ut flaskors och burkars innehåll. Var var de i år? Här begås ju flera brott angående alkoholkonsumtiom och langning.
Kommunen borde genom socialtjänsten engagera sina fältassistenter. Var de på plats?
Föräldrarna borde till exempel i augusti när skolorna har infomöten för de nya klasserna ena sig om en gemensam klasspolicy mot nollning. Tror också att det inte kan vara en 16-årings absoluta rättighet att ”nattsudda”. Minnesgoda läsare erinrar sig kanske Läroverkets ordningsregler med bestämmelser om tillåten tid att vara ute på kvällen. Inte längre sedan än 1960-talet.
Och vad gör Corren? Borde inte denna fråga vara lämplig att behandla i dessa agendajournalistikens dagar? Tidigare år har det faktiskt skrivits en del.
Alla krafter måste dessa dagar samverka för att slippa få kommentarer från utländska gäster i stan, absolut ej vana att se berusade ungdomar driva omkring. Verkligen "bad-will" för Linköping.
Sist, men inte minst, och nästan förfärande, är att ungdomar, som sett fram mot sin gymnasiestart skall gå och få denna glädje förstörd av oro för den kommande nollningen.
Ja, det finns få saker som gör mig mer ledsen än synen av en ung pojke eller flicka raglandes på stadens gator eller sittandes i en portgång oförmögen att komma vidare.
Hur är det möjligt att vi vuxna och vårt samhälle sviker dessa ungdomar så gravt?
Christer Weinhardt
f d gymnasielärare och läroverkselev