Håller upphandling på att bli en arena där politiker, allvetare och andra med särintressen, ska försöka lösa frågor och problem som de inte klarar av att lösa där de hör hemma?
Vad som skapar intresse är de 600 miljarder som offentligheten köper för på 1 år. Varför har inte den summan stigit på 10 år? Finns det fortfarande duktiga upphandlare? Ingen kan förneka att ytterst handlar det om pengar. Vårt samhälle saknar medel för en fullgod samhällsservice på många plan. Frågan är då, hur mycket får upphandling av enskilda varor och tjänster kosta, för att lösa andra delar av samhällets frågor?
Idag vill man vid utvärdering av anbud att hänsyn skall omfatta kollektivavtal, anställning av personer med nedsatt arbetsförmåga, arbetsmiljöstatus, certifieringar, djurrättsfrågan, företagets storlek och hemvist och inriktning på ekologi/krav. Glömmer kanske något ändå. Mycket av detta är kostnadsdrivande.
Hur skall man kunna göra en rättvis utvärdering av ovanstående? Småföretag skall gynnas – vem drar gränsen för ett småföretag? Hur långt bort får ett företag finnas? Får man testa produkter i Norge? Många fler frågor finns och hur kan dessa komplexa krav gynna småföretagare?
När LOU kom till på 90-talet var den avsedd att kungöra behov i god tid, skapa rutiner och ordning för en rättvis utvärdering av anbudsgivare. Där skulle kvalitet, kostnader, leveransförmåga och företagets sociala status vara grund för ett antagande. Påståenden om att ”priset” alltid är avgörande kommer från de som förlorar en upphandling eller inte är med överhuvudtaget.
Även om man håller sig till de konventionella kraven, finns det tillkommande hänsyn att väga in som miljö, medicinska och religiösa krav/önskemål.
LOU är komplex i sig själv och kan upplevas som ett hinder, men är inte det. Den har dock svårt att acceptera värdering av diffusa, gränslösa fakta, som inte hör direkt samman med den vara eller tjänst som skall upphandlas.
Beslut utifrån perifera krav, kommer innebära mängder av överklaganden, upphandlingarna måste göras om och detta innebär i sin tur, avtalslösa tillstånd där grundvillkor och ovidkommande krav, aldrig kommer kunna kontrolleras.
En annan stor risk är att de som skall bruka/nyttja de varor och tjänster och som ytterst också skall bära kostnaden, inte får sina krav uppfyllda.
Självklart kan en upphandling medverka till en utveckling av många frågor, men får inte ha en avgörande roll i ett upphandlingsskede.
En upphandling skall ha två vinnare, köpare och säljare, och kunna utvärderas i sak och siffror och inte i förhoppningar om att lösa andra samhällsfrågor.
Örjan Engström
f d upphandlingschef, Linköpings kommun