Fem kvinnor och två män. Kvinnorna är nästan nakna, mycket smala, har stora bröst och fasta rumpor. Tre av kvinnorna blickar ut över havet där männen vågsurfar, en tittar åt mitt håll med intensiv blick och särade läppar, och en döljer ansiktet bakom en hatt.
Männens kroppar syns knappt alls: den ena har t-shirt och knälånga badshorts och den andra framträder bara som en siluett i motljuset.
Bilden är ett tydligt exempel på objektifiering: kvinnan reduceras till att bara vara en kropp. Hon blir ett objekt där utseendet är allt som räknas, oavsett vem hon är eller vad hon gör.
På bilden beundrar de halvnakna, passiva kvinnorna de starka, aktiva männen. Männen som har kläder på sig eftersom de i första hand inte är snygga kroppar, utan individer och aktörer. De avbildas för att de vågsurfar, inte för att de har definierade magrutor eller svällande könsorgan i minimala badbyxor.
Den här bilden står uppfläkt i storformat mitt i Mjölby stadspark. Där agerar den bakgrund till pariserhjulet på det ambulerande tivolit, som uttryckligen riktar sig till barn. Någon av er rycker kanske på axlarna och tycker att jag överreagerar, en reaktion jag menar är ett resultat av att vi är så vana vid att se kvinnokroppen som ett objekt i stället för ett subjekt.
Hur ska barn förstå att kvinnor är mer än sina kroppar, om vi ständigt blundar för den här typen av objektifiering? Hur ska tjejer våga tro på att de inte behöver svälta sig trådsmala och fylla brösten med silikon, när det är så alla kvinnor ser ut på bilderna vi omges av?
Det räcker inte att övertygande säga en sak, och sedan göra en annan.
Varför Mjölby kommun godtar att den här bilden står mitt i staden övergår mitt förstånd. Det är bara tragiskt och oansvarigt.