Jag föddes året då andra världskriget bröt ut. Det var det året nazisterna startade andra världskriget. Långt före hade man påbörjat utrensningen av oliktänkande, judar, romer och andra ”icke-arier”.
Nazisterna hade många anhängare även i Sverige i början av kriget. I takt med att krigslyckan vände och nazisternas grymheter uppenbarades minskade sympatisörernas skara och när kriget slutligen upphörde kände de flesta skam och avsky för att man låtit sig förledas av en samling dårar. Men inte alla. Några blev kvar i sin övertygelse, men för säkerhets skull gömde man sig och bidade sin tid. Under flera årtionden såg vi dem inte. De hade gömt sig.
Nu kryper arvtagarna fram och in i vecken på den svenska fanan. Dumheten, trångsyntheten, hatet och själviskheten visar återigen sitt fula tryne och många människor låter sig förledas nu som då. Jag har sett dessa företrädare som säger sig värna om svenskheten för inte alls så länge sedan. Klädda i läderkängor och kamouflagekläder, bredbenta med rakade skallar förfulade de gator och torg.
Visst känner vi igen dem även om man numera klär sig i slips och kostym. Jag blir rädd – inte för min egen del, men för mina efterlevandes skull.
Jag är orolig för alla er som inte ser det uppenbara. Historien upprepar sig runt om oss men ni ser det inte. Jag skäms.
Martin Niemöller skrev:
”När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju inte kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag; jag var ju inte socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera; jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera; jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.”