Nog stämmer det att bilden av Sverige är tudelad, som Lars och Gudrun Neselius skriver. Däremot kan inte två motsägande påståenden stämma, rimligen kan därför bara en av dessa verklighetsbilder vara sann. Frågan är då vilken, eller kanske vems, bild av Sverige man ska tro på? Bilden som målas upp av våra elitpolitiker? Politiker vars jobb till stor del går ut på att med selektivt utvald statistik legitimera sin existens. Eller den som beskrivs av vårdbiträdet som stressar och går delade turer, läraren som inte kan göra sitt jobb på grund av resursbrist, lastbilschauffören eller byggarbetaren vars lön och arbetsvillkor hotas av oseriösa bemanningsföretag med låglönearbetskraft från Östeuropa?
Ska vi lyssna på storbankernas optimistiska framtidsprognoser, närda av sänkta bolagsskatter, på Fas 3:aren eller på cancerpatienten som tvingats in i vårdköer?
Någon kanske tycker att jag väljer att lyfta fram den pessimistiska bilden av Sverige, men som jag ser det är det är våra makthavare som är pessimister. Trots att Sverige håller på att utvecklas till ett ovärdigt land och trots att vi är rikare än nånsin väljer de att känna sig nöjda och peka på rätt statistisk för att slippa använda sin politiska makt till att förbättra våra liv.
Det finns inte, och har aldrig funnits, en bild av Sverige.
I elitens värld har krav på en mänskligare samhällsutveckling alltid varit omöjliga. För hundra år sedan användes kyrkan som anledning, i dag nationalekonomins verklighetsfrånvända kalkyler. Svaret från folket var att inse att man måste kräva det ändå, resultatet blev som bekant allmän rösträtt, arbetstidsförkortning, semesterdagar, folkhem och en välfärd i världsklass. Det är dags att den insikten återigen vaknar till liv, den behövs mer än någonsin.