Vårt sedan länge planerade besök till huvudstaden med musikalbesök och hotellövernattning fick sitt slut en tågstation före Stockholms central. Några kilometer från oss hände det ofattbara vi och våra medresenärer fick ta del av via sociala medier.
Att vårt förbokade restaurang- och musikalbesök ställdes in blev en besvikelse men kändes ändå som en självklar konsekvens.
När tåget tömdes på Stockholms Södra station skedde detta under en påtaglig förstämning bland samtliga passagerare. Vi möttes av gator fulla av människor, nästan helt utan biltrafik och med avspärrningar och poliser. Folk samlades i smågrupper där man kom i samspråk med människor man sannolikt aldrig tidigare mött.
Som polis har jag vid ett otal tillfällen blivit stående vid avspärrningar och vet vilket tryck detta innebär. Jag känner en stor beundran och stolthet för mina poliskamrater som timma efter timma bemötte oroliga människor med både medkänsla och empati. Jag blev också vittne till hur människor av tacksamhet spontant tog polismän i hand eller till och med kramade om dem.
När vi sedan generationer tillbaka infödda svenskar kan dela sorg och förstämning finns det en annan kategori svenskar som till följd av det inträffade kände samma sorg men också en stark oro. Jag tänker på den taxichaufför som tidigt på lördagsförmiddagen hämtade oss vid hotellet. Mannen var från Somalia och jag frågade honom hur han som kommer från ett land där terror är ett vardagligt inslag reagerade på det som drabbat lugna Sverige. Mannen svarade att han kände sorg men att han också många gånger tänkt ”när kommer det att hända här?”.
Mannen uttryckte en mycket stor oro för sig själv och sin familj. Varför undrade jag, varvid han förklarade ”jag ber till gud att den som gjort detta inte kommer från Somalia för då får jag, min familj och mina vänner det mycket svårt”.
Jag kände en stor medlidsamhet med mannen och försökte på ett tafatt sätt dra någon parallell för att lugna honom. I min roll som områdespolis arbetar jag i ett nationellt prioriterat Skäggetorp. Jag har ett jobb jag älskar att gå till. Jag upplever ett område fullt av möjligheter och där man dagligen möts av uppskattande glada människor. Jag har förmånen att ha kommit dessa människor nära och vunnit deras förtroende i min roll som polis. Jag ser en stadsdel av Linköping som färgats av fördomar om kriminalitet och missbruk men som för mig står för något helt annat.
Jag hoppas att alla svenskar oavsett ursprung, hudfärg eller religion kan känna och dela en gemenskap där individen och inte kollektivet bär skuld när sorg och förstämning drabbar vårt land.
Kenth Almroth
områdespolis