Det finns i dagslĂ€get inte en enda undersökning i vĂ€rlden som visar att det Ă€r ofarligt att lĂ„ngtidsexponera barn för trĂ„dlös teknik. Definitivt inte frĂ„n de svenska myndigheter, med StrĂ„lsĂ€kerhetsmyndigheten SSM i spetsen, som pĂ„stĂ„r att tekniken/strĂ„lningen Ă€r âharmlösâ. DĂ€remot finns omfattande belĂ€gg frĂ„n WHO:s Cancerforskningsinstitut IARC, EuroparĂ„det, Europaparlamentet, hundratals vetenskapliga rapporter publicerade i vetenskapliga tidskrifter, tusentals lĂ€kare och vĂ€ldigt mĂ„nga drabbade, om allvarliga hĂ€lsorisker â Ă€ven frĂ„n barn och lĂ€rare som skadats dĂ„ trĂ„dlös teknik installerats pĂ„ skolor.
Pajkastningen mot Mona Nilsson, StrÄlskyddsstiftelsen, visar tydligt den rÀdsla som finns för att riskbilden ska synliggöras. Osakliga argument frÄn rektor Hans Grimsell (Corren 25/11) och Göran Sedvall (debattinlÀgg 25/11) bemöts med saklighet och vetenskapligt vÀl grundade argument frÄn Mona Nilsson. Bedöm sjÀlva vem som verkar mest trovÀrdig.
StrĂ„lsĂ€kerhetsmyndigheten SSM och Arbetsmiljöverket, vars rekommendationer Ă tvidabergs kommun valt att följa, medger i sina dokument (bl a AFS 1987:2) att grĂ€nsvĂ€rdet för trĂ„dlös strĂ„lning endast skyddar mot skador av exponering i sex minuter. Ăvrig tid, det vill sĂ€ga Ă„tskilliga timmar varje dag, Ă€r vĂ„ra barn helt utan skydd mot strĂ„lningens skadliga effekter under skoltid. Detta Ă€r dock inget som nĂ€mnda myndigheter gĂ„r ut med offentligt. För det skulle ju sĂ€tta starka ekonomiska intressen pĂ„ spel.
Kommunen har enligt lag det fulla ansvaret för den teknik som anvÀnds i skolan och för de barn och ungdomar som skadas av strÄlningen. Svenska myndigheter avsÀger sig, klokt nog, allt ansvar frÄn konsekvenserna av att följa de egna rekommendationerna.
Hur lÀnge till ska detta strÄlningsvansinne fÄ pÄgÄ? Och hur mÄnga mÀnniskor, inte minst barn och ungdomar, ska behöva riskera sin hÀlsa pÄ vÀgen innan myndigheter, kommun- och skolledning tar sitt ansvar och slutar att experimentera med vÄra barn?