Det är synd om Moses, Jesus och Muhammed och alla andra stora religiösa tänkare. De är offer för varje kommande generation. Man sliter i dem som om de vore himmelska dyrbarheter.
Men slika dyrbarheter är de inte. För är det inte så att de inte är något annat än människor? Med alla de brister en människa kan ha, och det oaktat om man tillskrivit dem storslagna gudomliga egenskaper. För även de var av kött och blod.
Även de har – som alla oss andra – begått misstag. Även de har haft sina tarvliga tillkortakommanden. Visst är det så?
För om det inte stämmer, varför ska vi då lyssna på dem?
Hur vi än gör, kan vi endast lyssna på dem som talar vårt språk. På dem som talar så att vi begriper. På dem som vet vad det innebär att vara människa. Och den som aldrig erfarit vad det innebär att vara människa, kommer vi aldrig att lyssna på. Det är vårt ultimativa krav. Vi lyssnar inte på gudar, för deras språk begriper vi oss inte på. Men vi lyssnar på dem som vet vad det innebär att vara människa. Vad det innebär att i vissa ögonblick obönhörligt fråga sig: Vad har livet egentligen för mening? Ja, vi lyssnar på dem som förstår vad det betyder när ens eget barn frågar: Varför måste vi dö?
Låt mig vara tydlig: Vi lyssnar endast på dem som kan dela med sig av den smärta som man som människa bär inom sig. Säg mig, är det inte just det som är stort? Ja, nästan gudomligt. För i smärtan finns även hoppet och tron inbäddade. Och är det inte just hopp och tro vi behöver för att ta oss igenom livet?
Jag vill tro på människan. För jag har inget annat alternativ. Jag måste tro på människan, då jag är människa. För säg mig, vad ska jag annars tro på? Vill ni att jag ska tro på gudar, på domedagar och på allt annat som är så långt ifrån ett barns gränslösa förundran inför livet? Nej, sådant vill jag inte tro på. Men visst, jag kan tro på Moses, Jesus och Muhammed och alla andra stora religiösa tänkare, så länge jag inte måste göra avkall på deras mänsklighet. För endast den som känner en människas smärta kan jag tro på.
Melker Garay